...

Vernissagen är över och utställningen är igång. Nu kan jag börja koncentrera mig på julklappar. Jag har just fått ut en massa råkopior av färgfilmer jag fotat upp för ett bra tag sedan och jag har just köpt bra mycket kapa i kiosken så att jag säkert har så det räcker till varendaste liten klapp som ska ges bort.

I onsdags vaknade jag ut mardrömmar. Jag var jagad av Mr & Mrs Molly på grund av en lapp som de ville åt. Jag var jagad över hela stan och de hade polisen med sig. Jag var fast i vansinnig skräck och panikslaget var oerhört när de slutligen fick tag på mig och skulle bända upp mina käkar för att få tag på lappaset. Jag funderade snabbt på varannars jag skulle kunnat gömma lappen samtidigt som jag hamnade i min säng ropande på hjälp. Pappa kom men han hörde mig inte fastän jag skrek för hela världens kungar och fosterländer 'PAPPA!!' Jag skrek som besatt och till slut väcktes jag av mig själv skrikande efter min pappa. Det är inte kul när verkligheten dras med in i sömnen och när människor som verkligen behövs här nere hos oss istället lämnar oss och också själva livet. Det är så orättvist att människor man uppskattar tas ifrån livet. Det är så orättvist att en sextonåring får sluta leva och mister möjligheten om allt han skulle göra. Det är så tungt att gråta sönder sig och veta hur andra lider ännu mera. Jag vill aldrig förlora en älskad. Det är så vidrigt med bortgång.