:::

Det är drygt att ge upp en tanke eller en förhoppning som följt med ett tag. Som att jag i ungefär ett år verkligen ville till Örebro Konstskola och gjorde allt för att komma in. Rektorn var överlycklig när han ringde och berättade att jag var antagen men jag hade inte mage att berätta stt jag hade ändrat mig och ville hellre fotografera på Gotland. Jag ville mycket hellre till Gotland men det är ändå svårt att bara lägga undan en dröm som man trott på och ägnat mycket tid åt. Jag har fotograferat i ett och ett halvt år nu och börjar ifrågasätta hela grejen. Jag kanske inte ska bli fotograf. Jag tror mera på mig som fotograf än vad jag gjorde när jag började men jag är långt ifrån ett bra självförtroende. Jag vill ju inte fortsätta utbilda mig till något som jag inte tror på och som jag inte vet vad jag ska göra med när jag är klar. Jag ska ge allt den här våren och försöka ta mig in där jag vill men jag vet inte hur jag ska se på det hela efteråt. När jag har lämnat Gamleby kanske jag har lämnat mer än så. Vad sådana här beslut kan förändra allting. Jag antar att det händer hela tiden men man uppmärksammar det bara inte. Fast var skulle jag ha varit om jag istället tagit min plats i Örebro? Jag såg på teve för ett tag sedan, om en utställning som just den skolan gjorde och eleverna intervjuades. De skulle ha varit mina klasskamrater. Jag blir nostalgisk och tänker en massa på allt som varit. Det kan vara sorgligt och bra. Den senaste veckan har jag drömt mycket om en varm lurvig vetepäls som jag klappar och pälsinnehavaren slickar mig i ansiktet. Jag lät henne aldrig göra det men i drömmen var det bara fint. Jag saknar henne något oerhört.

Drömmar är det bästa jag vet.

´Remember the good times´. Jag hann bara inte få med de två sista bokstäverna...