Martha Stine Bloom

Igår gjorde jag mig en Edward Bloom och vandrade min väg från stad till stad i Sveriges Alabama, Tjust, Småland. (Först tog jag dock swebus en bit, det skulle inte han ha gjort). Jag hade dessvärre ingen jätte att pracka på mina väskor så från Björnsholm bar jag mitt tunga pick och ännu tyngre pack hela vägen till Gamleby. Det var soligt och grönt, rätt mycket hästmockor och ihållande fågelkvitter. Ed den göken kanske var med om mera otäckheter, som hoppspindlar och så. Jag såg i alla fall tre nyligen överkörda grodor och en stor vit svan som paddlade i Gamlebyviken. Under min färd kände jag mig alltmer dum eftersom jag inte riktigt för dagen dragit på mig joggingdressen och löparskorna. Med tunna lågskor, höga jeans, A.P.C.-jacka, stora solglasögon och LV-väska var jag pinsamt missanpassad bland leråkrar och gödselspridare. Det kändes i n t e bra och jag trodde varendaste bil skulle stanna, att föraren skulle hoppa ut, se på mig oförstående (kanske hånle) och fråga om jag gått vilse. Nästa gång jag leker Edward Bloom ska jag klä mig som en fjällkarl och ta med mig vandringsstav. Dels för att slippa skämma ut mig fast också för att undvika blåsorna som utvecklades när nya skorna skavde in nylonstrumporna i fötterna på mig så att jag inte kunde gå ett steg längre när jag äntligen kommit hem.

Jag måste dessutom säga att det antagligen varit trevligare att anlända till Spectre istället för...Gamleby.